Som sagt så fick jag ju sova på en bricanyl tablett och en morfinspruta efter att värkarna satte igång på kvällen den nionde. När vattnet gick trodde vi ju att det var dags. Att vi skulle byta rum och att vår lille-bebis skulle komma inom några timmar. Men icke. Vi fick som sagt sova kvar på samma rum en natt till. När jag vaknade runt 6-tiden skakade jag som ett asplöv. Bricanyl-tabletten verkade fortfarande i kroppen och det kändes som att jag var riktigt riktigt sjuk. Fast bara fysiskt. ”När ska den här bricanylen avta?” minns jag att jag frågade runt 7-tiden. ”Det borde den redan ha gjort?” tyckte sjuksköterskan och tyckte det var konstigt att jag fortfarande kände av den.
Klockan 10 fick vi komma in på förlossningsrummet och jag blev satt på värkstimulerandedropp vid halv 11. Dom sättet också in en skalpelektrod för att kunna hålla koll på bebis hjärtverksamhet.
Blir undersökt och får höra att det är en halv cm tapp kvar och att jag är 3 cm öppen. Sätter mig på en pilatesboll och studsar för kung och fosterland i väntan på att dom riktiga värkarna ska komma. Försöker spela rumble med Krister men blir avbruten hela tiden av värkar som gör att jag inte kan koncentrera mig och han vinner.
Värkarna börjar tillta och jag använder mig av bästa knepet som jag läste på Charlottas blogg. Hon berättade nämligen att hon visualiserade värken som en giftig grön rök som hon var tvungen att blåsta ut ur kroppen. Detta gjorde hon genom att dra in frisk ren luft genom näsan och blåsa ut den giftiga genom munnen. Detta fungerade för mig ett bra tag tillsammans med att Krister stod bakom mig och tyngde ner mina axlar och lät mig luta tillbaka mot honom när värken tilltog som mest.
Vid halv två klarar jag inte längre värkarna själv utan ber om lustgas. Jag blir också undersökt och får höra att jag är 5 cm öppen. Lär mig andas genom masken och frågar om Krister vill testa. Han tycker att det känns kul. Haha!
En timme senare vid halv tre känner jag att lustgasen inte längre hjälper och ber om epidural. Tio i tre kommer en narkosläkare in med kossor och getter på mössan och frågar med utländsk brytning ”du vill ha epidural? Ja? Nej?”. Eftersom jag är mitt i en värk nickar jag bara samtidigt som jag andas i lustgasmasken vilket blev lite för intensivt så att jag börjar kräkas precis när han ska sticka i ryggen.
När jag kräkts klart frågar han ”är du klar nu?” och lägger epiduralen. ”70-90 minuter verkar det här nu.” säger han och går ut. En kvart senare känner jag hur det onda försvinner och kvar är bara trycket från värken.
Men inte kort därefter (ca 20 min) känner jag hur värkarna börjar tillta och att jag verkligen måste få mer smärtstillande igen. Då kommer barnmorskan in och upptäcker att jag bara fått en halv dos epidural och lägger snabbt den andra sprutan. ”Han måste trott att jag skulle lägga den!” säger hon och syftar på narkosläkaren med ko och get mössan.
Blir undersökt igen vid kvart i fyra och är öppen 6 cm.
Tio över fyra känner jag ett helt stört tryck nedåt och säger typ tre gånger att ”Det känns som jag ska skita på mig! Nej men på allvar jag kommer skita på mig!” Krystvärkarna ha börjat men jag får höra att jag inte får krysta för art jag inte är tillräckligt öppen. Får typ panik i huvudet och tror att jag kommer skada mig själv eller bebisen om jag krystar men jag kan verkligen inte låta bli! ”Andas dig igenom värken! Titta på mig! Andas!” säger världens underbaraste undersköterska. Hade aldrig klarat mig utan henne, ett helt fantastiskt stöd fick jag! ”Det går inte!” halvskriker jag. BM säger att hon kan undersöka igen men att hon inte tror det har hänt allt för mycket. 8 cm får jag höra och får klartecken att krysta när jag känner att jag får krystvärkar. Fattar fortfarande inte att förlossningen är igång och är hela tiden rädd att undersköterskan och barnmorskan ska lämna mig!
Blir tillsagt att ställa mig upp på knä och bokstavligt talat hänger över ryggstödet på sängen. Andas i stort sett bara genom lustgasmasken och tror typ att jag ska dö. Krister står bredvid mig och är världens bästa stöd genom att bara vara där.
Under två sekunder så ser jag ingen uppe vid mitt huvud och jag tror att dom har lämnat mig! ”Vart är ni? Ni får inte lämna mig!” säger jag och får till svar att ”Vi ska ingenstans! Vi är här!”. Under en krystvärk kände jag verkligen hur han stod ute i mynningen och hur han åkte tillbaka hela vägen in igen. ”åh nej nu kröp han in igen!” grydde jag i all förtvivlan! ”Åh han har redan lärt sig krypa!” säger Krister då och dom skrattar lite.
”Nu ser dom huvudet säger!” säger han sen och då väser jag ”TYST!” till honom då jag inte alls vill veta hur mycket av honom som syns då jag inte vill ha någon uppfattning om hur lång tid det är kvar.. Några krystvärkar senare är han ute och när jag kollar på Krister ser jag hur han gråter av lycka! ♥ När jag vänder mig om och ser vår lilla son fattar jag inte att han är våran och frågar ”Är det där vår?” lite smått drogad fortfarande. Sen får jag upp honom på bröstet och några minuter senare klipper Krister navelsträngen.
All tid därefter har bara vart helt magisk. Det känns helt galet att Sam är vår och jag är så fruktansvärt lyckligt lottad att vi fick honom. Även om förlossningen lätt var det värsta jag gjort i hela mitt liv skulle jag göra om det tusen gånger för att få Sam.
♥
